Slumpad post: Skärmdelare till TV-datorn
Translate! | Prenumerera! | Kontrollpanel | Logga in 
 

Ed – Stockholm

| 2020-06-22 kl 08:58 (2020-06-22, 8:58 GMT +2) | 0

Delar av vägen Ed – Stockholm har jag åkt under många år. När jag åkte till och från begravningen poppade det upp lite minnen här och var. Under de här åren har stora delar av sträckan från Åmål till Sthlm byggts om men Åmål – Ed har inte förändrats särskilt mycket. Mer än att jag numera uppskattar den fantastiska naturen.

  • Hela sträckan Åmål-Ed är ju fylld av minnen. Hur våra föräldrar turades om att skjutsa oss dit på söndagkvällarna, och hur vi övningskörde.
  • Färskaste minnet var efter Säffle – Segmon. Det var där oljelampan lyste och pep första gången på husbilsturen och där Simon kräktes.
  • Karlskoga är lite längre tillbaka. December 1995 när jag och två grabbar från Bengtsfors skulle åka från Skinnskatteberg till Dalsland för jullov. I deras inte helt nya bil. Det var rejält kallt och helt plötsligt la bilen av. Vi blev bogserade till Karlskoga och en mack där vi fick värma upp det som frusit. Jag ringde mamma som skulle möta upp från någon telefonkiosk (det här var ju före mobilernas tid). Vi kom hem men bra mycket senare än planerat.
  • Grums innebär halkbana som jag gjorde hösten 1992. Eftersom det inte fanns stadstrafik i Åmål så var halkbanan en heldagsutflykt typ. Halkbana och sen stadskörning i Karlstad.
  • Örebro där jag minns en gång när jag flyttat till Sthlm och mamma skulle köra hem efter att ha hälsat på (tror jag varit i Ed och hämtat mer saker så den vägen körde vi tillsammans). Jag hade årskort på SJ så jag körde till Örebro och tog tåget tillbaka därifrån och mamma kände sig ok med att köra till Ed själv.
  • Många ställen har vi pausat med kidsen när de var små. Badat i Karlskoga, fixat kräk på ett antal mackar. Lite så.
  • Strax runt Grums finns en golfbana och en vääääldigt lång backe. Där gick fläktremmen sönder i en golf vi hade då vi varit i Kil på någon friidrottstävling. Tror jag iaf. Kan ha varit helt annorlunda…
  • Utanför Säffle (tror jag det är) finns det en bollhall och där var det flera år en orienteringstävling som jag har vaga minnen av.
  • Så har vi Våtsjön som är nästan exakt halvvägs där Agneta alltid ville stanna (tror mamma och hon åkte samtidigt några gånger). Framför allt när vi hade lånat Rolands skåpbil och körde saker till Uppsala (och även hämtade fåtöljer från Malin i Sthlm – en finns kvar och bor hos Cia nu).
  • Någon period på E18/E20 var det två Stockholmsskyltar efter varandra med olika längd kvar. Tog ett tag innan jag klurade ut varför. Numera är det samma sträcka.


Fem år

| 2019-12-14 kl 12:04 (2019-12-14, 12:04 GMT +2) | 0

Idag är det fem år sen mamma dog. Simons halva liv typ. Det är rätt konstigt med tid och död och allt sånt.

Saknaden är ju värst i början. Då vanan att höras/ses finns där. Vanan försvinner och då blir det ibland som att jag inser att mamma inte lever längre, som att jag glömt bort att hon dog. Konstigt.

Känns konstigt att hon inte vet vad som hänt oss sen hon dog. Fast hon sitter väl iofs där på molnet med pappa och sneglar ner. Finns en hel del saker jag önskar vi kunde prata om.

Jag har bytt jobb, vi har skaffat hund, vi har varit på Kreta och en massa små vardagsgrejer.

Har nu spenderat nästan en timme med att kolla på bilder från december 2014. Älskar att det finns så många bilder även om jag önskar att det fanns fler.

Det jag tar med mig är verkligen att vara här och nu, men även att ta bilder på sånt jag inte tänker så mycket på nu men som ändå är viktigt. Och att ta mig tid att tänka tillbaka, reflektera, som nu. Det ger perspektiv på nuet.



Minnen och gråt

| 2015-09-20 kl 21:54 (2015-09-20, 21:54 GMT +2) | 0

Igår var det exakt ett år sen min kursare Karin dog av cancer. Idag har jag plockat aroniabär, och de senaste åren är det vår granne Bengt som plockat dem. Bengt dog i cancer i april.

Härom dagen sa Simon något om att jag inte gråtit på länge. Varpå jag sa att så kanske det var.

– Eller så är det så att du inte sett att jag gråtit, fortsatte jag.
– Va, har du gråtit på jobbet? frågar Simon förvånad.

Berättade att rätt ofta tåras mina ögon på t-banan faktiskt. Då får tankarna lite plats och saknaden efter mamma kommer. Eller över andra hemska saker som händer i världen. Just nu känns det som att det bara är att välja och vraka.

Han är iaf väldigt underbar Simon för om han ser att jag gråter så kommer han alltid och kramar mig.