Slumpad post: Ganska spontan lunch
Translate! | Prenumerera! | Kontrollpanel | Logga in 
 

Kepler, Lars: Sandmannen

| 2012-11-09 kl 04:56 (2012-11-09, 4:56 GMT +2) | 0

Ännu en bok av paret ”Kepler” som inte går att släppa. Började torsdag kväll (sent) och hade läst ut på lördag lunch. Gick. Inte. Att. Släppa.

Korta kapitel, ur lite olika personers perspektiv och en grundhistoria från tidigare böcker. Tempot är högt och man försöker lägga pusslet. Vissa bitar går fint att lägga andra tillkommer först i epilogen.

Redan under de första sidorna går pulsen upp och man läser med någon slags skräckblandad förtjusning. Ibland vill jag nästan bläddra förbi vissa delar för jag är så rädd att det ska bli hemskt. Ibland blir det inte det, ibland… Det är ett par stycken som stryker med i boken ska sägas, precis som i tidigare böcker.

Absolut sista sidan är intressant. Kommer det fler böcker? På vilket sätt i såna fall? Ja frågorna hopar sig. Jag vill iaf ha fler böcker och de öppnar upp för någon slags fortsättning ändå.



Kepler, Lars: Eldvittnet

| 2011-11-11 kl 11:11 (2011-11-11, 11:11 GMT +2) | 0

Oj, jag var fast från första sidan. Trots att jag gått och lagt mig alldeles för sent så har jag ändå läst minst en halvtimme varje kväll. Läste ut den i soffan mellan barnen när de tittade på Bolibompa.

Det känns som att paret ”Kepler” nu har landat i en skön berättarstil. Första var så våldsam, andra var så osannolik på något sätt, den här har ett lagom tempo och lagom grafiskt våld (eller så kanske jag återigen väljer att inte fokusera på det för när jag tänker tillbaka på boken så är den rätt våldsam).

Det är korta kapitel och ganska högt tempo och man funderar hit och dit för att komma på lösningen, men jag lyckas faktiskt inte. Tror inte ens jag tänkte tanken. Gillar att Joonas liv vävs in mer och mer och att slutdelen ägnas helt åt det och jag tänker vara först i kö att läsa nästa bok. Även om jag förstår att jag samtidigt kommer att fasa för det som händer.

För fasar gör man här, hela tiden nästan. Spänningen som byggs upp är läskig och det händer inte alltid något så som läsare är man helt utelämnad på något sätt. Ovetande, utan kontroll.

Gillar att det blir flera klimax i boken, för att sen lugna ner sig en period innan nästa.



Kepler, Lars: Paganinikontraktet

| 2010-08-02 kl 12:07 (2010-08-02, 12:07 GMT +2) | 0

Deras första bok var riktigt våldsam, den här grottar inte in sig lika mycket i såna detaljer även om det händer en hel del otäckheter i boken. Eller kanske har jag bara valt att inte fokusera på såna detaljer för de känns inte så viktiga? Viktigt är istället persongalleriet och den röda tråden, och givetvis även tempot och stämningen.

Det är många personer och trådar som knyts samman och man funderar över hur det ska lösa sig, eller kopplas ihop. När man har en fjärdedel kvar av boken undrar man hur det ska kunna ta så många sidor att ”få slut” på boken, men det öppnar sig hela tiden fler delar och det knyts ihop på ett snyggt sätt. Det tar slut, men ändå inte på något sätt. Precis som det är i verkligheten.

Gillar att det inte bara är huvudpersonerna man kommer nära utan även personer med väldigt små roller blir levande. Nu hamnar dessutom Joona lite mer i fokus vilket är trevligt. Han känns mer sympatisk än många andra huvudpersoner i den här typen av böcker. Skönt! Är dessutom lite spännande med hans bakgrund som jag misstänker kommer att få mer fokus i kommande böcker.

Se till att ha gott om tid om du ska läsa den här boken, för du kommer inte att vilja släppa den och det är över 560 sidor man ska ta sig igenom. När jag nu efteråt tänker igenom boken känns det som att det hänt hur mycket som helst. Den är verkligen händelseintensiv!

Jag längtar redan till nästa bok i serien:)



Kepler, Lars: Hypnotisören

| 2010-04-22 kl 21:29 (2010-04-22, 21:29 GMT +2) | 0

Så har jag då äntligen läst boken som det var sånt mediefokus kring sommaren/hösten förra året. Var lite rädd att den inte skulle vara så bra som vissa tycker.

Den var exakt så bra. Otroligt spännande och mycket svårt att lista ut hur det skulle gå. Den är våldsam till och från men jag läser snabbt när det är såna bitar och försöker att inte visualisera så mycket. Många trådar som knyts ihop på ett snyggt sätt utan att bli seg någonstans.

Det ser ut att komma en fortsättning i sommar och det ser jag fram emot. Intressant hur Joona, han som är den som återvänder i nästa bok, inte har så mycket fokus i boken utan hypnotisören Erik. Fast det hade jag kanske kunnat räkna ut på titeln?