Ytterligare en bok om Katitzi och nu börjar hon bli stor. Blir ledsen när jag läser om hur romer behandlades, men så tänker jag på hur tiggare behandlas idag och tänker att vi inte kommit så långt. Det som är skönt är att det finns många ljusglimtar. Vuxna som inte är romer som är kloka, vettiga och använder sunt förnuft.

Tänker att de flesta som var barn vid den här tiden inte längre lever och att de som faktiskt gör det har fått vara med om en makalös förändring i samhället när det kommer till bekvämligheter.

I den här tar kriget slut och det måste ha varit en konstig tid att leva i. Synen på barn är inte heller särskilt rolig, inte ens hennes pappa låter bli att slå. Så mycket bra som hänt ändå!

Här pratar Katitzi vid ett tillfälle med Zoni som suttit i koncentrationsläger och får perspektiv. Tydligen har det skrivits en bok om Zoni oxå och den blir jag lite sugen på att läsa.

Böckerna om Katizi är verkligen lättlästa. I den här blir jag rätt ledsen av att läsa om hur hemsk hennes styvmor är mot henne. Jag har så fruktansvärt svårt att förstå hur man kan behandla andra människor så. Det är väl iofs genomgående i boken så, även hur de behandlas av “vanliga” svenskar.

Så ser jag mig omkring i dagens samhälle och blir beklämd när det är samma i vissa fall. Böckerna ger mig mod att inte vara så, att tänka lite extra på hur jag agerar och vad jag tänker.

Det är spännande att läsa om Stockholm för typ 80 år sen. Inte alls så länge sedan men oj vad det har hänt mycket. Infrastrukturmässigt har det fullkomligt exploderat. Får många frågor som poppar upp i huvudet.

Även i den här boken slås jag av hur modig och rakryggad Katizi är och hur hon charmar (eller imponerar på kanske) flera vuxna. Lika lite som hon skiljer på olika människor, lika lite skiljer hon på vuxna och barn. Hon behandlar alla med respekt.

Nu har barnen gett upp på Katizi. De väljer den inte utan alltid andra, mer spännande böcker. Så jag läser dem själv. Tycker de är så himla viktiga!

De visar på ett samhälle som i viss mån är på väg tillbaka. Huga.

Femte boken  handlar om när Rosa, Paul och Katitzi flyttar till eget boende. Gillar hur Katitzi beskrivs som en varmhjärtat, ovetande unge fylld med energi och tankar. Hur hon hela tiden undrar om språkliga saker – ofta idiom och talesätt som hon inte förstår – mitt i samtal. Känner igen det väldigt mycket från några i familjen (inte nödvändigtvis språkliga frågor då dock).

Sjätte boken utspelar sig när de flyttat till det betydligt större lägret i Sköndal. Här blir det så konkret då vi är granne med Sköndal, och det har funnits en del läger de senaste åren med “tiggare”. Smärtsamt att läsa och tänka.

Här är det återigen den nyfikna Katizi som gör att man ofta ler när man läser. Vilken drivkraft och orädsla hon visar.

Ser fram emot nästa bok! (som av en händelse ligger i bokhögen och väntar)

Återigen två böcker i en. Vi började läsa den här i höstas men sen kom andra böcker emellan, som barnen var mer sugna på. De tyckte den här var lite seg.

Så frågade jag Simon om han ville läsa den när Joel var borta och det ville han. Simon älskar att lyssna på alla typer av böcker numera. Så igår klämde vi halva andra delen av ormgropen och ikväll rymningen.

Det är otroligt intressant skildring av den tiden. Särskilt diskussionen rektorn har på en skola med en lärare. Galet! Läskigt blir det dock oxå eftersom den tid vi lever i nu har lite känningar av samma anda. Att vi är olika. Att alla inte är värda lika mycket.

Här börjar en del dagdrömmar dyka upp och det är lite lätt förvirrande varje gång. Simon undrade en gång var de var någonstans, och då dagdrömde hon om St Petersburg.

Sjukt viktig bok!

Två böcker i en. Minns tv-serien från när jag var liten (väldigt vagt iofs) och tycker att det är väldigt passande att läsa denna nu med alla tiggare som finns i vårt samhälle.

Otroligt läsvärd! Lätt att läsa och barnen sitter som trollbundna. Man får följa Katitzi från barnhemmet till livet i det kringflyttande lägret. Det känns väldigt levande och det visar en kärleksfull (till stora delar, finns en styvmamma) familjestruktur. Livet framställs både som tufft men lite som ett äventyr. Intressant är det!

Katarina föddes dessutom ett år före min mamma så vi passade på att prata lite om tiden då hon växte upp. Krig som det var i världen.

Nu längtar vi till nästa bok som släpps i september.