Slumpad post: Lära mig crawl
Translate! | Prenumerera! | Kontrollpanel | Logga in 
 

Boisen, Frida: Du är inte längre min dotter

| 2021-10-17 kl 12:00 (2021-10-17, 12:00 GMT +1) |

Älskade förra boken som hade fokus på mamman, så den här var given att läsa.

Vet inte om jag ens kunde ana det som beskrivs i den här boken, när jag läste första. Kanske. Minns dock inte för det fick inte fokus, det var ju relationen till mamman som var i fokus.

Det är en delvis oerhört mörk och smärtsam bild av uppväxten som växer fram. Frida letar fram sina gamla dagböcker efter att boken om mamman kommit ut. Det finns saker hon behöver bearbeta, förstå.

Frida visar så bra och tydligt hur svårt det är med relationer till sina föräldrar. Hur man inte kan skuldbelägga barn. Hur det finns både mörker och ljus.

Älskar att hon visar att det går att bryta mönstret. Man behöver inte bära sina föräldrars ryggsäck.

Rekommenderad läsning!



Boisen, Frida: Berätta aldrig det här

| 2020-09-21 kl 07:24 (2020-09-21, 7:24 GMT +1) |

Vilken bok! Började en kväll, och kvällen efter kunde jag inte släppa den förrän den var slut (efter att ha läst på dagen oxå till och från).

Frida är en månad äldre än jag. Så mycket igenkänning i beskrivningar även om hon växer upp mestadels i Göteborg och jag i ett samhälle på landet. Engelskaboken Umbrella hade även jag.

Den här boken kommer jag bära med mig länge. Helt fantastiskt att Frida delar med sig. Otroligt viktigt att vi vågar prata mer om självmord. Om de som blir kvar, som ofta sitter där med skuldkänslor. Vad kunde jag gjort annorlunda?

Älskar hur det växlar mellan ”nutid” och olika dåtid. Tydligt när man åker tillbaka till och det bildar en väv av någon slags förståelse. Även om man inte riktigt fullt ut kan förstå.

Att kapitlen är korta och att det varierar mellan nutid och dåtid gör att den är omöjlig att lägga bort. ”Bara ett kapitel till” och så har man suttit 20 min helt plötsligt.

För mig som till stor del växte upp som endabarn med en ensamstående mamma är det en hel del tankar jag känner igen. Särskilt som vuxen. De kommer inte fram så tydligt men det blir tydligt för mig. Ansvaret att vara enda barnet. Inga syskon som kan täcka upp om man glömmer eller ibland inte orkar höra av sig.

Vissa delar av bitterheten hos Fridas mamma kan jag känna igen men på något sätt lyckades min mamma vända och inte fastna även om det fanns bittra tendenser. Liv som inte blir som man tänkt. Orättvisor.

Att läsa utan tårar tror jag är helt omöjligt. Det gör så ont. Samtidigt som det finns många leenden, mycket fint. Livet. Vi är alla människor som försöker och ibland går det bättre, ibland sämre.

Hitta ett eget exemplar.