26 september på kvällen anslöt jag till en digital releasefest. Det var Bookmark förlag som bjöd in till en session med både Frida och Tilda Boisen som skrivit boken Aldrig släppa taget.

Vi var ett gäng bokbloggare, förläggaren och så Tilda och Frida. Det blev ett fint möte där de båda delade med sig av skrivprocessen och vi fick ställa frågor om högt och lågt.

Kändes väldigt skumt att lyssna live på dem bara dagar efter at jag läst ut boken.

Fanns ju ingen tvekan till att läsa denna. Dels har jag verkligen uppskattat Fridas två tidigare självbiografiska böcker, och det handlar om psykisk ohälsa och barn.

Oslagbar kombo med tanke våra senaste 3 år.

Smärtsam läsning (igen). De skriver vartannat kapitel och det är viktigt att få ta del av båda sidorna i detta för det är mycket där en del av skavet ligger. Att de är olika, att de ser saker på olika sätt.

Den delen som handlar om deras relation är fin och såklart viktigt för hela deras process. Det som fastnar mest hos mig är den cirkus vi själva “fått” ta del av. Den med hjälpen man tror att man ska få. Sverige är ju ett land som tar hand om sina invånare. Eller?

Smärtsamt för att jag får så många minnen av möten med läkare, kuratorer och andra där man väntat på sin tur, hoppats att det är NU vi äntligen ska få hjälp. Så blir det bara knas. Som att man inte riktigt förstår att det händer.

Så otroligt många som jobbar med barn som aldrig borde få vara nära dem. Läkaren Tilda träffar i boken som ska skriva ut medicin till henne är en. Läkaren vi träffade som skulle skriva ut medicin till Simon är en annan.

Frida har hängt i samma facebookgrupper som jag. Är lika överväldigad över hur många som har det så här och hur lite uppmärksamhet det får.

Tack och lov finns det saker jag inte känner igen (finns moment vi varit med om som inte finns i boken oxå såklart eftersom grundorsakerna är olika) som tex orsaken till samtalet till 112. Kan inte ens föreställa mig hur tufft de haft det.

Uppskattar verkligen att de vågade skriva den här boken. Den kommer hjälpa många, och kanske främst genom att fler får reda på hur det faktiskt är.

Jag hoppas många läser den som har makt att förändra.

Älskade förra boken som hade fokus på mamman, så den här var given att läsa.

Vet inte om jag ens kunde ana det som beskrivs i den här boken, när jag läste första. Kanske. Minns dock inte för det fick inte fokus, det var ju relationen till mamman som var i fokus.

Det är en delvis oerhört mörk och smärtsam bild av uppväxten som växer fram. Frida letar fram sina gamla dagböcker efter att boken om mamman kommit ut. Det finns saker hon behöver bearbeta, förstå.

Frida visar så bra och tydligt hur svårt det är med relationer till sina föräldrar. Hur man inte kan skuldbelägga barn. Hur det finns både mörker och ljus.

Älskar att hon visar att det går att bryta mönstret. Man behöver inte bära sina föräldrars ryggsäck.

Rekommenderad läsning!

Vilken bok! Började en kväll, och kvällen efter kunde jag inte släppa den förrän den var slut (efter att ha läst på dagen oxå till och från).

Frida är en månad äldre än jag. Så mycket igenkänning i beskrivningar även om hon växer upp mestadels i Göteborg och jag i ett samhälle på landet. Engelskaboken Umbrella hade även jag.

Den här boken kommer jag bära med mig länge. Helt fantastiskt att Frida delar med sig. Otroligt viktigt att vi vågar prata mer om självmord. Om de som blir kvar, som ofta sitter där med skuldkänslor. Vad kunde jag gjort annorlunda?

Älskar hur det växlar mellan “nutid” och olika dåtid. Tydligt när man åker tillbaka till och det bildar en väv av någon slags förståelse. Även om man inte riktigt fullt ut kan förstå.

Att kapitlen är korta och att det varierar mellan nutid och dåtid gör att den är omöjlig att lägga bort. “Bara ett kapitel till” och så har man suttit 20 min helt plötsligt.

För mig som till stor del växte upp som endabarn med en ensamstående mamma är det en hel del tankar jag känner igen. Särskilt som vuxen. De kommer inte fram så tydligt men det blir tydligt för mig. Ansvaret att vara enda barnet. Inga syskon som kan täcka upp om man glömmer eller ibland inte orkar höra av sig.

Vissa delar av bitterheten hos Fridas mamma kan jag känna igen men på något sätt lyckades min mamma vända och inte fastna även om det fanns bittra tendenser. Liv som inte blir som man tänkt. Orättvisor.

Att läsa utan tårar tror jag är helt omöjligt. Det gör så ont. Samtidigt som det finns många leenden, mycket fint. Livet. Vi är alla människor som försöker och ibland går det bättre, ibland sämre.

Hitta ett eget exemplar.