Nu har barnen gett upp på Katizi. De väljer den inte utan alltid andra, mer spännande böcker. Så jag läser dem själv. Tycker de är så himla viktiga!

De visar på ett samhälle som i viss mån är på väg tillbaka. Huga.

Femte boken  handlar om när Rosa, Paul och Katitzi flyttar till eget boende. Gillar hur Katitzi beskrivs som en varmhjärtat, ovetande unge fylld med energi och tankar. Hur hon hela tiden undrar om språkliga saker – ofta idiom och talesätt som hon inte förstår – mitt i samtal. Känner igen det väldigt mycket från några i familjen (inte nödvändigtvis språkliga frågor då dock).

Sjätte boken utspelar sig när de flyttat till det betydligt större lägret i Sköndal. Här blir det så konkret då vi är granne med Sköndal, och det har funnits en del läger de senaste åren med “tiggare”. Smärtsamt att läsa och tänka.

Här är det återigen den nyfikna Katizi som gör att man ofta ler när man läser. Vilken drivkraft och orädsla hon visar.

Ser fram emot nästa bok! (som av en händelse ligger i bokhögen och väntar)