Slumpad post: En biltvätt
English Swedish
| Prenumerera! | Kontrollpanel | Log in 
 

En femåring i familjen

| 2011-10-03, 11:13

Idag kom femåringen i mig fram. Dagarna då jag lämnar på förskolan (måndag och torsdag) börjar jag numera fasa för redan dagen innan. Inte bara kvällen.

Joel är ganska seg att väcka men det är mest mysigt så länge man gör det i god tid bara. Simon vaknar ofta av sig själv (gärna tidigt när jag lämnar av någon anledning).

Frukosten får man tjata i dem oftast, eller lura i. Mackpaus funkar fortfarande bra dock 🙂

Sen kommer stora fasan, påklädningen. Har hört talas om barn som vill själva. Icke.  Det börjar med blöjbyte på Simon som aldrig går bra. Oftast får man jaga honom för han vill verkligen inte. Läste en post på Onekligen, en blogg jag nyss hittat som är läsvärd, om just påklädning. För många verkar det vara en fas (läs kommentarerna) men jag trodde faser var mer eller mindre korta perioder – inte flera år.

När vanliga kläderna är på ska ytterkläderna på. Älskade sommar – var har du tagit vägen? Nu är det lager som ska på och inte vill barnen ha det 🙁 Man får se det som dagens första träningspass.

Sen kommer den biten som oftast är ganska enkel – att ta sig till förskolan.

Slutligen ska man säga hej då och senaste veckorna har inte varit någon fest. Har något vagt minne av att den här delen gick rätt bra en period. Nu är det klängande barn och gråt och kramar och en ovilja att vara på förskolan.

Nåja tillbaka till femåringen som kom på besök. Hade lyckats ta mig igenom frukosten med bara ett mindre snedsteg – jag hade sköljt Joels yogurtskål som han minsann skulle diska själv!

Försökte snällt få dem att komma så vi kunde ta på kläderna, efter att ha bett, tjatat och till slut blivit arg så fick jag spunk. Vrålade, hoppade och sprang till soffan och kröp under en filt. Hörde hur de direkt lugnade sig och ropade lite. De kom in i vardagsrummet och klappade på mig och sa förlåt. Jag sa som det var att de måste vara lite medhjälpliga för jag orkar inte hålla på som vi gör. Tror att de förstod lite iaf.

Sen gick det lite lättare med Joel men inte med Simon. Själva lämningen tog nog bara 20 minuter där sista fem var i grinden med Joel som inte ville att jag skulle gå. Kanske trodde han inte att femåringen skulle klara sig?

Nu sitter jag på jobbet och vilar, och hostar och snörvlar.



2 kommentarer to “En femåring i familjen”

  1. sandra says:

    GAPFLABB!!!!! Fy fan vad du är rolig!!! Bra gjort!!! Ibland måste man få spel och bli en femåring annars blir man galen! 😆 😆

  2. Sue says:

    Jepp så är det verkligen! 🙄

Kommentera