John fortsatte hosta så jag skippade jobbet och valde inskolningen istället. Ganska tidigt på förmiddagen dök Simon i asfalten på väg ur sandlådan och skrapade ett finger rätt rejält. Han grät och grät och vi fixade plåster.

Det blev dock aldrig Simons dag. Så länge vi var ute fick jag inte gå långt ifrån honom. Han ville åka cykel men hittade inte någon som ville ha honom på flaket så jag fick cykla runt honom lite. Precis när det lossnade lite för honom så var det dax att gå in. Givetvis blev han ledsen.

Bytte plåster, men han ville ändå pilla bort det. Samlingen gick ganska så bra (dvs han satt still mer än halva tiden). Sen var det matdax. Han åt lasagnen med rasande tempo och sen ville han gå ner. Man blir ju lite osäker på vad som är ok men han fick knalla runt lite… Nästa vecka får de ju köra på sitt sätt pedagogerna.

Sen skulle det sovas. Simon bara skrek. Efter en stund gick jag ut och lyckades hitta en annan typ av plåster som jag tänkte skulle vara bättre. Icke. Han bara grät och grät. Så till slut gick vi ur vilrummet och satte oss i myshörnan och läste. Efter en stund kom Angela och frågade om hon skulle försöka lite så jag kunde gå och äta.

Jag tog tacksamt emot hjälp och efter en stund sov Simon. Skönt att veta.

Efter vilan hoppades jag att det skulle ha vänt. Icke! Allt gick emot honom och när vi kvart i tre åt mellis och han fick kaviar i sitt sår gav jag upp och gick hem. Joel hade gärna stannat kvar en stund men han fick böja sig och följa med hem.

På måndag är det personalen och Simon, varken jag eller John ska vara med. John finns dock på lagom avstånd för att kunna gå dit om det skulle behövas.