Jag kände aldrig min pappa. Fick bara 6,5 år tillsammans och i den åldern tänker man inte så mycket på hur människor är.

Länge var det en stor sorg inom mig. Jag var avundsjuk på alla som hade sina pappor kvar. Kunde blir riktigt sur när någon klagade på sin pappa. Tänka att de iaf hade en.

Tills jag träffade en person vars pappa inte alls var en bra pappa och det fick mig att inse att det aldrig är så enkelt, så svart eller vitt.

Nu kan jag mest sakna att jag aldrig kände honom, att jag aldrig kan iaktta hur han var, aldrig lyssna på hans resonerande, aldrig få reda på vilka tankar som rörde sig i honom.

Aldrig se vilka mönster jag har med mig från honom.

Brevväxlade med hans syster (min faster Signe) på 90-talet. Det var oerhört intressant!

Ibland tänker jag på hans liv. Född 1915 i Småland på en gård där de fick jobba hårt. Han lämnade tydligen hemmet som 16-åring och jobbade med att lägga järnväg runt Borås och senare i Värmland. Där träffade han sin första fru (tror jag). Vid något tillfälle flyttade de till Ed där han jobbade som murare. De fick tre barn (mina halvsyskon) och skiljde sig på 60-talet. Hans ena dotter bodde på en gård norr om Ed och vid något tillfälle bad hon honom kolla en grannes skorsten som strulade lite. Grannen var min mamma och på den vägen är det.

Livet.