En sak jag älskar med mitt jobb är att jag får träffa människor från olika kulturer och länder, och givetvis språk. För första gången i mitt liv önskar jag faktiskt att jag kunde tyska.

Nåja, jag pratar ofta engelska och i vissa fall så har de lärt sig svenska och vill köra möten på svenska (rätt ovanligt iofs).

En egenskap jag har är att min hjärna gillar att härma olika dialekter. Är jag i Skåne börjar hjärnan uttala orden på skånska. Läser jag en bok på engelska vill hjärnan gärna höra orden i huvudet (därför läser jag sällan böcker på engelska för det tar för lång tid).

När jag bodde i USA la jag mig till med en fruktansvärt amerikansk accent (har hört mig själv på video…) och när vi var på Nordirland började uttalet ändras åt det hållet.

Nu under våren har jag jobbat med en person från Österrike som har lärt sig svenska på ett imponerande sätt, men med brytning. Min hjärna börjar givetvis uttala min svenska på samma sätt. Hittills har jag undvikit att prata så högt men det har varit nära.

Jag har även jobbat med en person från Nordirland och jag älskar verkligen det uttalet och är samtidigt lite rädd att jag börjar härma. Oklart om jag gjort det eller inte.

En annan person är från Norge och vi har då ibland kört engelska båda men senaste tiden kört våra modersmål och direkt känner jag hur min mun vill börja “sjunga” på norska istället. Tror jag lyckats låta bli hittills, men hjärnan kan efter att vi setts fortsätta uttala orden på andra sätt.