Det är alltid lite extra känsligt såna här dagar. Att tänka på mamma gör förvisso mindre och mindre ont men det känns fortfarande. Läste Lyrans Noblesser om sin mamma och fällde en tår.

Tänker på hur glad hon var för att hon hann få vara mormor, hann få uppleva lite av sina barnbarn. Samtidigt som hon var ledsen för att hon inte orkade leka, ta hand om så som hon skulle vilja. Att jag började blogga så mycket om vårt liv var mycket för att hon skulle kunna ta del av det (vi printade varje månad och skickade eftersom hon inte var digital). Det är jag sjukt tacksam för idag, för det är verkligen en guldgruva.

Ibland funderar jag på hur hon upplevde sitt liv. Hur det egentligen var att växa upp i Skåne under andra världskriget, en pappa som blev sjuk och dog under kriget. Hennes mamma ensam med fyra barn. Hur mycket det måste ha präglat. Att vara en sladdis, att inte vara planerad.

Att sen förlora min pappa när jag var 6,5 år var nog sjukt tufft oxå. Att vara ensamstående med en deltids sjuksköterskelön på 80-talet var inte en dans, men hon gjorde det på ett sätt som jag beundrar. Hon fanns där för mig, hon trodde alltid på mig och löste de utmaningar som uppstod.

Bär nog med mig mer än jag inser från uppväxten, och är glad för allt jag fick med mig.