Har följt hennes blogg och facebooksida ett tag och gillar hennes inställning till föräldraskap.

Boken är uppdelad i ett antal olika kapitel; Självklänsla, Ditt barn – en annan du, Gemenskap och intresse i vardagen, Den viktiga varför-frågan, Lyssna – utan att ifrågasätta eller kritisera, Prata – utan att kränka, hota eller muta, Föräldraskap och dåligt samvete. 

En riktig styrka är exemplen från kurserna där föräldrar tyckt och sagt olika saker, och givetvis från hennes egen familj. Sånt ger styrka och äkthet åt boken.

Det enda jag har lite svårt för är att det  ett antal gånger refereras till att det skrivs mer om detta senare, eller hänvisas tillbaka. Jag stör mig av någon anledning på det.

Det är många stycken jag känt mig manad att läsa upp för John och som sen lett till diverse diskussioner. Den tar dock tid att smälta och det är inte någon snabbfix (hon tror inte på snabbfixar) som boken ger utan ett större sammanhang. Själv har jag sen jag började läsa den reflekterat väldigt mycket kring hur vi kommunicerar med våra barn (både lyssnat på mig själv och på John). Helt nöjd är jag väl inte.

Några gånger har jag istället tystnat för jag har inte vetat hur jag ska göra. Mitt vanliga sätt känns inte bra men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att det ska bli bättre. Så då tänker jag att det är bättre att vara tyst.

En bok som jag kommer återkomma till när jag smält den en första gång. Känner att budskapet i boken tilltalar mig väldigt mycket och det är något jag vill få in i vår kommunikation med barnen. Men som sagt, helt enkelt är det inte.

Klart läsvärd och jag rekommenderar den varmt!