Oj, jag var fast från första sidan. Trots att jag gått och lagt mig alldeles för sent så har jag ändå läst minst en halvtimme varje kväll. Läste ut den i soffan mellan barnen när de tittade på Bolibompa.

Det känns som att paret “Kepler” nu har landat i en skön berättarstil. Första var så våldsam, andra var så osannolik på något sätt, den här har ett lagom tempo och lagom grafiskt våld (eller så kanske jag återigen väljer att inte fokusera på det för när jag tänker tillbaka på boken så är den rätt våldsam).

Det är korta kapitel och ganska högt tempo och man funderar hit och dit för att komma på lösningen, men jag lyckas faktiskt inte. Tror inte ens jag tänkte tanken. Gillar att Joonas liv vävs in mer och mer och att slutdelen ägnas helt åt det och jag tänker vara först i kö att läsa nästa bok. Även om jag förstår att jag samtidigt kommer att fasa för det som händer.

För fasar gör man här, hela tiden nästan. Spänningen som byggs upp är läskig och det händer inte alltid något så som läsare är man helt utelämnad på något sätt. Ovetande, utan kontroll.

Gillar att det blir flera klimax i boken, för att sen lugna ner sig en period innan nästa.