Såg tips om den och tänkte att den lät intressant. Det var den. Det gjorde ont att läsa eftersom det är ett barn som har det tufft. Det blandas dock upp med att ungdomar även har andra saker som händer.

Jag känner igen lite av mig själv eftersom det handlar om ett barn som växer upp med en ensamstående mamma. Men inte alls i den andra problematiken, en förälder som mår psykiskt dåligt.

Tycker boken beskriver väldigt bra tankar hos barnet, och det är härligt att se att det finns vuxna runt som ser till viss del och bryr sig.

Funderar på hur vanligt sånt här är.

Egentligen är nog barnen lite stora för den här typen av böcker men jag gillade titeln. Simon ville läsa den för oss (för att kunna bocka av en ruta i läsbingon). Det skrattade en del, och hade jag varit piggare så tror jag den hade varit jättebra att prata vidare om relationer, skilsmässor etc.

Bilderna är sköna. Roligt fult på något sätt och inte rätt proportioner – men det tillför!

På något sätt griper den tag i mig. Den finns kvar efter att vi läst. Man får många tankar kring barn (och vuxna för den delen) med ensamstående föräldrar och deras dejtande.

Tänker att det behövs fler böcker om svåra ämnen som detta. Är det ok att ta med barn på dejter? Hur länge ska man vänta innan de får träffas? Ska man berätta att man ska på dejt? Gissar att svaren är högst individuella. Hur går barnet tankar? Hur bemöter man dem? Får man ens reda på tankarna?

I boken så frågar farfar om pappalängtan och Bosse tycker det är skönt att slippa berätta. Jag tror på att vara nyfiken och fråga så får man kanske reda på saker. Men säkert individuellt där oxå.

Klart läsvärd bok helt enkelt!

Adlibris, Bokus, Visto förlag