Slumpad post: Ännu en legomössa
Translate! | Prenumerera! | Kontrollpanel | Logga in 
 

Ett sorgligt besked

| 2018-01-15 kl 19:24 (2018-01-15, 19:24 GMT +1) | 0

När jag skrev bloggposten om att det är tre år sen idag, så läste jag den jag skrev för två år sen. Där skrev jag en förhoppning om att slippa åka på några begravningar under 2017 och jag funderade på att skriva samma. Gjorde inte det dock.

Idag kom chat från en kär barndomsvän. Hennes pappa dog igår kväll. En person som jag känt i hela mitt liv. Nu försöker jag rådda runt i schemat så jag kan åka på begravningen.



Hasselberg, Andreas: Hej då mamma! Vi hörs!

| 2017-02-09 kl 20:54 (2017-02-09, 20:54 GMT +1) | 0

Alltså döden. Vi måste prata mer om döden. Jag som förlorade min pappa när jag var 6,5 år vet hur det var för mig. Det betyder inte att det är likadant för någon annan. Men vi måste visa i böcker att detta sker.

Den här boken kunde jag knappt läsa för barnen. Det blev en tjock klump direkt. Tur att de viskpratade ibland för det lyckades jag bra med. Fick pausa, svälja och sen läsa vidare.

Det är en bok om avsked. Att gå på begravning. Att säga hej då. Svåra saker men viktiga. Att få sörja, att få tid till att sörja är otroligt viktigt för att komma ut hel på andra sidan.

Älskar att mamman själv i en tillbakablick av barnet säger att hon kommer sitta på ett moln och titta ner. Det är så jag alltid har tänkt mig att pappa tittade ner på mig – tack vare Pippi som alltid sa att hennes mamma gjorde så.

Barnen tyckte den var bra, men sorglig. Vi har ju pratat ganska mycket om döden, dels för att min pappa dog när jag var liten, och dels för att deras mormor dog för 2 år sen. Plus att ett par vänner, en granne och lite så har dött.

Två detaljer noterade jag som nyligen (2 år sen mammas begravning) varit på en begravning. Nära anhöriga har vit slips – inte röd som på bilden i boken, och de närmast anhöriga säger sitt tack först inte sist. Sen kan det ju vara medvetna val för att det egentligen är så att de närmast ändå bestämmer hur de vill ha det.

Adlibris, Cdon, Bokus, Idus förlag



En till

| 2016-01-07 kl 08:26 (2016-01-07, 8:26 GMT +1) | 0

Igår dog min morbrors fru. Det var den sista i mammas generation i min släkt. Hon skulle fyllt 88 år i år. Första tanken när jag läste chatten var ”undrar vad mamma säger”.

Jag ser framför mig hur de alla sitter samlade där uppe och tittar ner på oss ibland. De kan prata gamla minnen, och har inte längre ont i sina kroppar.



När jag var som Simon

| 2015-10-14 kl 07:16 (2015-10-14, 7:16 GMT +1) | 0

När jag var lika gammal som Simon är idag var det ingen vanlig dag. Jag vaknade av att mamma ropade på pappa. Med en röst som inte var som den skulle.

Det visade sig att min pappa dött i sömnen. Efter det förändrades allt ganska mycket. Jag var 6,5 år gammal och fattade ganska lite.

Jag minns iaf saker som hände före och saker som hände efter, så det är en ganska intressant måttstock jag har med före och efter den dagen.

Livet. Livet går inte att styra utan det gäller att hänga med och göra bästa möjliga av det.



En till

| 2015-04-21 kl 19:04 (2015-04-21, 19:04 GMT +1) | 0

När vi flyttade in hade en av grannarna på vår lilla väg cancer. Sen dess har hen fajtats. Det har gått upp och ner. Sista tiden mest ner och idag berättade en granne att hen dog förra måndagen. När min faster dog för drygt tre veckor sen önskade jag att det skulle bli en längre paus, det blev det inte.



101 år blev hon

| 2015-03-31 kl 22:37 (2015-03-31, 22:37 GMT +1) | 0

Min faster som fyllde 100 år 2013 somnade in i söndags kväll. Hennes dotter hörde av sig idag och berättade.

Träffade henne senast när Joel låg i magen och då var hon hyfsat pigg.

Det var den sista på min sida i det äldre gardet av släktingar. Känns lite konstigt.

Efter att under lång tid inte haft några dödsfall nära så har det på ett halvår nu varit tre. Min kursare Karin, min mamma och nu min faster.

Nu får det gärna bli en längre paus igen.



Det där samtalet

| 2014-12-16 kl 09:21 (2014-12-16, 9:21 GMT +1) | 0

Så kom det där samtalet jag fasat över i ett par år. Mamma finns inte längre här på jorden.

Tacksam över att jag fick vara hemma när det ringde. 09:53 ringde min mobil och det var från mammas mobil, men det var inte mamma utan en barndomsvän som städar hos henne.

Lättnaden när jag insåg att hon faktiskt inte längre behöver kämpa, behöver ha ont och allt annat som har kommit med åldern för hennes del. Hon slapp försvinna i en mental dimma, hon slapp bli ett vårdpaket någonstans (hon som jobbat i vården ville verkligen inte det).

Sorgen och saknaden som väller över i vågor, som förhoppningsvis blir mindre allt eftersom.

Tacksamheten över att vi var där för två veckor sen, att hon kände sig älskad och betydelsefull. Glädjen över att hon fick träffa sina barnbarn, och att de fick träffa henne.

Nu går livet in i en annan fas.