Det är väldigt speciellt att vara medföljande förälder på ett läger. Första gången för mig och jag kände vääääldigt få barn. Tror att jag visste vad typ 5 barn hette och en ledare. Är usel på namn numera (träffar för många människor i mitt jobb) så till utseendet kände jag igen fler – både vuxna och barn.

De flesta yngsta hade med en förälder men inte alla. Två av dem gick i den trupp som jag och en annan förälder ansvarade för på dit- och hemresan. Så jag höll ett extra öga på dem, och när vi fixade våra sovplatser fick de sova bredvid mig. Jag hjälpte dem även att ringa hem och säga god natt på kvällen. Sen visade det sig att de oxå bor i Skarpnäck så jag ringde föräldrarna och sa att de kunde hänga med oss till Skarpnäck så de slapp hämta i Bagarmossen.

Fick senare på kvällen sms:

“Hej ville bara säga särskilt tack för att du hängde med på scouttrippen. X var väldigt glad över den snälla mamman som var med. “

Värmer att höra sånt och man får igen en del av energin man delat med sig av. Har frågat Joel om jag får följa med på sommarlägret och det verkar så.

Jobbigare/svårare är de större barnen som sällan har föräldrar med och när man ser att någon är lite ledsen. Hur gör man då? Jag har en stark antenn för att känna av sånt och frågade faktiskt ett par gånger på lördagen de som verkade lite ledsna hur det var med dem. Sa att de gärna fick komma om de behövde något. Tänker att de då åtminstone vet att någon sett dem, vilket ibland kan räcka.

Som första gången så har man ju ingen aning om vad som förväntas eller hur det funkar så det var oxå lärorikt. Fantastiskt med en så öppen dialog kring göra om saker eller förbättra – grymt inspirerande. De söker både kassör och ordförande i scoutkåren men jag har tyvärr inte tiden eller framför allt orken just nu.