Jag har, sen jag var anmäld till triathlon för tre år sen (men fick lägga ner på grund av axel/nacke som gjorde att jag inte kunde cykla), sneglat på triathlon men även hinderbanor. Hinderbanor har verkligen dykt upp på allvar nu – eller iaf tävlingar. Fasta banor är det lite svårare att hitta. Vi hittade dock en på Lidingö (via superkroppen.nu) och jag frågade om Sanna och de ville hänga med. Yes!

John var såklart på oxå så idag styrde vi våra bilar mot Lidingö. Vilket ställe! Intill hinderbanan låg en superfin lekpark och tillsammans underhöll de oss hela förmiddagen.

Körde två varv på hinderbanan (inte i rad!). Hoppade över näst sista övningen som var att kräla under i lera och det kände jag faktiskt inte för. Shit va kul! Spontant vill jag åka dit imorgon igen – fast kroppen kommer inte känna så imorgon.

Klarade övriga hinder även om det kanske inte var så graciöst alla gånger. Känner verkligen att kroppen är gjord för detta! Det var dock sjukt jobbigt. Även om varvet tog 2.33 (andra gången) så var jag helt slut – och då körde jag inte järnet för då hade jag inte kommit runt…

Att vi sen kunde göra det allihop var en grym bonus! Det var två hinder som barnen inte klarade bara. Vi tog en lunch på Max där det fanns en perfekt liten klätterställning som barnen älskade.

#100passlekspel