Minns när vi fick Joel att många sa att tiden går så fort och att helt plötsligt har man skolbarn. När man är mitt i det känns det inte så.

Minns oxå en kollega som har barn som är 1,5 och 3 år äldre än Joel som sa att 3 år är en slags magisk gräns där barnen börjar klara mer saker själva. Tror Simon var 2 år då och jag såg fram emot när han skulle bli 3 år.

Helt plötsligt förra våren vaknade jag upp och insåg att Simon faktiskt just fyllt 5 år. Tiden har verkligen rusat på och det är knappt jag har hängt med.

Tittar på bilder från när de var riktigt små och kan inte riktigt förstå.

Nu har vi två helt underbara personer. De kräver fortfarande en hel del såklart men det är ju nu det gäller att stanna upp och ta vara på nuet. Njuta av de underbara funderingarna och tankarna de har att dela med sig. Alla tokigheter de kommer på.

Senaste tidens händelser har definitivt gjort att jag allt oftare stannar upp och bara tittar på dem, lyssnar, luktar och ler. Barn är verkligen underbara och ger så enormt mycket bara man tillåter sig själv att ta in. Inte rusar på och lyssnar på alla “måsten”.

Lycka!