Av olika anledningar har det varit mycket paket i omlopp hemma senaste tiden (födelsedagar, beställningar etc). På grund av detta så kommer nu Joel rusande till dörren när jag kommer hem. Inte för att han blir så lycklig över att se mig utan hoppande utropar han:

“Pakik mamma pakik!”

När jag säger att det inte finns några paket idag så förvandlas ansiktet snabbt från härlig förväntan till tårögd ledsenhet och snyftande säger han:

“Joel fick inga pakik.”

En stund senare är allt som vanligt igen.

I söndags kom Anna, Peter, Tyra och Olle över för att göra grillpremiär. Tyra tog med sig sin springcykel och snäll som hon är fick Joel prova den medan hon själv trampade på Joels trehjuling.

Joel har en bit kvar tills han förstår hur det funkar men han var helnöjd med att gå i långsamt mak med cykeln. Nu är det vi som funderar på om vi ska slå till på en sån.

Joel envisas med att kalla mig “Pappa John” (eller “Pappa Ã¥ne” som han egentligen säger), sÃ¥ jag tänkte rätta till det problemet.

-”Vad är det jag heter egentligen?” frÃ¥gar jag klurigt när han precis kallat mig “Pappa Ã¥ne”.

-”Pappa…?” svarar Joel efter viss eftertanke. Vi har gÃ¥tt igenom det här förut…

-”Ja, just det… Ja, jag heter ju inte pappa men du kan kalla mig det. Jag heter ju John.”

-”Pappa Ã¥ne!” säger Joel förklarande…

Jaja, det kanske sjunker in nÃ¥gon gÃ¥ng…

I helgen var det premiärcykling på våra två trehjulingar. Den ena fick Joel av farmor i tidig 1-årspresent och den andra fick vi av några grannar när deras son växt ur den.

Vi satte tillbaka midjeskyddet på den röda så att Simon kan åka på den. Vilken lycka! Han satt med händerna på styret och bara tittade leende på saker vi åkte förbi.

Joel försöker trampa på den något större men har inte riktigt hajat hur man gör utan går med fötterna istället. Ser fram emot mycket cyklande på olika sätt och fordon i sommar!

Snart två månader har gått sen jag anmälde mig till Tjejvättern så i helgen var det hög tid att komma igång med cykelträningen. John fixade med cykeln (jag tycker sånt är ofantligt trist nämligen och han gillar det). Letade bland träningskläderna för att hitta lämpliga klädesplagg. Konstigt hur man tappar rutinen när det har gått lång tid.

Till slut kom jag iväg och vilken härlig känsla! Solen sken, vinden blåste iofs lite kyligt men farten var underbar. Musklerna orkade mer än jag hade väntat mig så crossen har gjort sitt jobb.

Blev en runda på dryga två mil och snittade 20 km/h vilket var överraskande för mig eftersom det vissa sträckor gick extremt långsamt pga byggen. Till helgen ska jag försöka få till två rundor!

Som smÃ¥barnsförälder sÃ¥ är det inte mycket man fÃ¥r ha ifred. Här är en bild där jag tänkte jag skulle dricka lite kaffe. Helt plötsligt var det tvÃ¥ smÃ¥ personer till som ville dela koppen med mig – med var sin sked (Simon snodde min och Joel sprang och hämtade en ny).

Prickarna hade inte försvunnit alls igår utan snarare blivit fler så även fötter och ben var täckta, och mage/rygg var knappt normal alls utan en stor röd nässla. Som tur är kliar han sig inte alls så länge han är täckt med kläder. Ringde vårdcentralen och läkaren ringde upp efter en stund och skrev ut Tavegyl på e-recept.

Tavegyl har jag själv använt. Funkat sådär mot klådan däremot blir jag hur trött som helst. Jag frågade om detta på Apoteket och han bekräftade att barnen blir mycket trötta. Han skrattade och sa att vi nog kunde få sovmorgon.

Jag gav Simon en dos tidig eftermiddag och tänkte att han snart skulle bli dåsig. Icke. Han var som vanligt och la sig vanlig tid. Vid kvart i elva vaknade han och var tokledsen så då passade vi på att ge en dos till och hoppades på en bra natt.

Icke. En av de sämsta på ett tag faktiskt då Simon vaknade flera gånger per timme och var ledsen, ibland räckte det att man klappade på honom så somnade han om ibland ville han sitta upp en liten stund.

Jag vill kunna GPS-logga när jag är ute och cyklar eller gÃ¥r lÃ¥nga promenader. Min telefon har ingen inbyggd GPS men däremot stöd för att koppla ihop med en extern GPS mottagare via bluetooth. Först tyckte jag det var en nackdel, men det har faktiskt fördelar – bl a behöver ju GPS-mottagaren “se himlen” och det känns bättre att exponera en billig logger istället för telefonen (speciellt när man cyklar).

Efter lite letande hittade jag Nokia LD-3W för 300 spänn inklusive frakt och slog till.

Nästa utmaning var att hitta en bra applikation för telefonen, men det visade sig att Nokia har en tjänst som heter Sportstracker. Med telefonen i fickan kan man logga när man är ute och rör på sig och på nätet kan man dels se det i realtid, och även spara träningsrundor. I telefonen finns också en karta så man kan ser var man är. Man ser också hastighet, höjd-nivå, tid etc.

I måndags kväll fick Simon lite röda prickar och vi tyckte att de blev värre efter att han fick sin medicin. Igår när han vaknade var det mycket värre, så John skippade medicinen och ringde vårdcentralen när de öppnade. Efter lunch fick de tid och det visade sig vara nässelutslag (urtikaria) och vi skulle sluta med medicinen.

Som tur är verkar inte prickarna klia och bör försvinna inom två dygn. Dock verkar han bli väldigt trött av det, fast det vet jag ju att jag blir så det är inte så överraskande.

Om någon hade frågat mig för åtta år sen så hade jag trott att man alltid orkar ge järnet. Nu vet jag bättre. Är man otränad, dvs inte i dålig form utan formen finns inte, då orkar man inte. Man vill men kan inte. Så var det i somras när jag började träna.

IgÃ¥r pÃ¥ crossen hade vi en “buy out”, man mÃ¥ste göra nÃ¥got för att fÃ¥ gÃ¥ hem. Detta gör man efter dagens pass (WOD = Work Of the Day) sÃ¥ man är rätt trött. Vi ställde oss i en ring, sen när musiken började skulle vi göra 2 burpees och 15 knäböj. 50 sekunder hade vi pÃ¥ oss, hann man inte fick man sätta sig och var ute ur leken. 10 sek tystnad (=vila), sen musik och sÃ¥ höll det pÃ¥.  Eftersom det gick snabbt att göra övningarna sÃ¥ la Amany (tränaren) pÃ¥ lite övningar sÃ¥ i slutet var det istället 5 burpees, 15 knäböj, 1 armhävning, 2 situps.

Första tanken var givetvis “Hmm… om jag inte hinner sÃ¥ fÃ¥r jag vila”, men sen körde musiken igÃ¥ng och tävlingsdjävulen inom mig vaknade. I slutet var vi fyra stycken som slet, lÃ¥ren brände och det flÃ¥sades utan dess like när Amany till slut tyckte vi fick ge oss. Kanske gjorde vi 10 varv totalt, kanske färre troligen fler.

Känslan efteråt var otroligt härlig! Att kunna ge järnet sådär ger en otroligt nöjdhet och bra känsla i kroppen, att orka så mycket mer än man tror!